Byggnadssten bryts genom att man skär loss eller på annat sätt separerar stora stenbock från den naturliga bergmassan. Storleken på det enskilda block som produceras beror på ett antal faktorer, bland annat stenens homogenitet, stenbrottsoperatörens förmåga att hantera den grova stenen och den nödvändiga slutanvändningen för stenen när den väl har formats. En typisk blockstorlek kan vara i ordningen 6 m3 (200 ft3), vilket skulle motsvara en blockvikt på 10–18 ton, beroende på densiteten. Hur arbetet på ett enskilt stenbrott ser ut kan variera väldigt mycket.
Sättet på vilket olika stenbrott drivs kan variera stort. Allt ifrån bergmassans egenskaper (hur homogent berget är och om det finns olika svaghetslinjer så som sprickbildning eller laminering), täktens storlek och vilken efterfrågan det finns på marknaden för de produkter som man kan utvinna ur den spelar roll för hur stenbrottet ska utformas och vad det har för kapacitet. Vid storskalig drift är det första steget i produktionen att få loss enskilda block som kan innehålla tusentals kubikmeter material från stenbrottsbänkar som är minst 10 meter höga.
Omvänt kan ett småskaligt stenbrott ha en mycket begränsad produktion, producera råblock som väger 5–10 ton och ha en lägre bänkhöjd som lämpar sig för den produktionsteknik som är tillgänglig. Det övergripande konceptet är dock detsamma: att producera råblock som sedan kan bearbetas till en produkt med högre värde. Ur den här synvinkeln råblocket en värdefull tillgång i sig och måste hanteras varsamt – små, oregelbundna fragmenterade block är mindre säljbara än stora. Därför hanteras de mer värdefulla blocken mycket varsamt.
Vissa operatörer använder till exempel en ”kudde” av jord eller sand för att stödja råstenblock som nyligen lossats medan de hanteras i stenbrottet. När det rör sig om hårdare material som granit eller andra intrusiva bergarter delas blocken vanligtvis av från brytningsfronten genom att man borrar en rad hål som sitter exakt i linje nära varandra, och sedan sätter i kilar och mellanlägg (kallas ibland pluggar och fjädrar) i dem. Genom att kilarna drivs in i hålen en i taget spricker berget längs håleraden, vilket gör att stenblocket sedan kan bändas loss. Mjukare bergarter som marmor kan skäras loss med diamantimpregnerade vajersågar, medan block av mjuk (men inte kristallin) kalksten ofta skärs ut med mekaniska sågar. Stora mängder material som till exempel skiffer kan lossas genom försiktig användning av sprängämnen med låg energi, som till exempel svartkrut, som placeras i förborrade hål längs en stenbrottsbänk.
Målet här är förstås att lossa den råa stenen tillräckligt utan att fragmentera den, vilket skulle göra den oanvändbar för tillverkning av takplattor eller monument. Små mängder sprängmedel kan också användas för att frigöra block av hårdare material från bänkgolvet. Stenblocken flyttas från stenbrottet till bearbetningsanläggningen med hjälp av stora frontlastare och flakbilar. Grovblocken kan sedan förvaras i stenbrottet som lagervaror eller transporteras direkt för att bearbetas vid en tillverkningsanläggning. Sådana anläggningar är ofta integrerade med stenbrottsverksamheten eller belägna i närheten för att minska transportkostnaderna.
Råblocken genomgår en rad bearbetningssteg, beroende på vilken slutprodukt som önskas. Vanligtvis används våtkapning i exakt dimensionerade block eller tunna skivor med diamantimpregnerade trådar eller cirkelsågar, följt av polering eller – vid behov – bryning.
Tjockleken på de enskilda plattorna beror återigen på slutanvändningen – för arkitektonisk beklädnad eller kommersiell beläggning krävs en tjockare sektion än för till exempel material som är avsett att användas för bostadsgolv eller väggkakel. Enskilda stenbrott är ofta ganska små verksamheter som uppfyller den lokala efterfrågan. Dessutom har byggnadsstensföretag ibland flera stenbrott för olika stentyper eller färger där verksamheten är intermittent och beror på efterfrågan på en viss sten. Oanvändbara stenskärvor krossas och säljs som ballaststen för byggen.